Hur Satus klassrum strålar med klar låga
“Varje dag tackar jag och påpekar för enskilda elever att de använder sina styrkor”
För mig har det varit viktigt att göra saker med glädje och gott hjärta, att se det goda och utnyttja styrkorna i min undervisning under hela min 20-åriga lärlingstid, men jag fick en större gnista av Kaisas föreläsningar för tio år sedan. Jag har undervisat i mina tre tidigare klasser från årskurs 1 till årskurs 6 och alltid, ända från årskurs 1, har jag starkt involverat elevernas familjer i att se det goda genom att öppna den första (och varje efterföljande) föräldrakvällen med ämnet styrkebaserad pedagogik och hur det återspeglas i klassrummet och i undervisningen. Varje fredag skriver jag ett veckobrev till föräldrarna, där jag bland annat berättar vilken styrka som diskuteras vid varje givet tillfälle och vilka observationer vi har gjort med eleverna om den styrkan.
För mig är kärnan i styrkebaserad pedagogik bra lyssnande och verbalisering (= styrkespråk), lyssnande, regelbundenhet och uthållighet. I vår klass har vi en Jag-lektion(er) varje vecka och ger läxor om styrkor i Jag-anteckningsboken från Jag-lektionerna. Läxorna innehåller ofta uppgifter som ska utföras tillsammans med vårdnadshavarna. Att ägna en eller flera timmar per vecka åt en Jag-lektion ger regelbundenhet och uthållighet i styrkeundervisningen. Jag-anteckningsböckerna förvaras i skolan mellan läxorna och ges inte med eleverna hem förrän i sjätte klass, då de lämnas in som en portfölj. Jag använder också Jag-anteckningsboken som en del av bedömningssamtalet, eftersom det är lätt att se elevernas tillväxt och utveckling och ger eleverna möjlighet att lyfta fram sina styrkor för sina föräldrar.
I början av ämneslektionerna förklarar jag ofta målet med lektionen och sedan funderar vi tillsammans med eleverna på vilka styrkor som behövs för att uppnå målen. På samma sätt reflekterar vi i slutet av lektionen tillsammans över vilka styrkor vi såg att andra eller vi själva använde eller vad som behövdes. Även vid utomhusundervisning är användningen av styrkor alltid ett av inlärningsmålen.
Varje dag tackar jag och påpekar för enskilda elever att de använder sina styrkor, t.ex.
"Tack för att du använde styrkan vänlighet för att öppna dörren för andra!"
eller
"Det var fantastiskt att se hur du kämpade för att slutföra uppgiften, trots att du var nervös i början. Du använde också styrkan självreglering när du samlade dig själv. Märkte du hur du använde dina styrkor?"
Ganska snabbt, genom exemplets kraft, börjar eleverna också verbalisera och förstå hur de använder sina styrkor - antingen sina egna eller andras. Först bekräftar vi, till exempel: "Satu, använde jag min kreativa styrka när jag kom på en ny lösning på det här problemet" eller vid utomhusundervisning i skogen: "Använde vi inte också vår samarbetsförmåga när vi gjorde det här tillsammans?" Mitt hjärta smälter när jag börjar höra eleverna berömma och prata om varandras styrkor. Och det var otroligt när eleverna hade ordnat en födelsedagsfest för mig i februari, där de förutom programmet hade gjort en tårta med en bild av styrkekråkan som dekoration (de hade letat efter marsipan i styrkekråkans färg i alla affärer i Lahtis) och ett kort på vilket de hade skrivit de styrkor de hade sett hos mig.
Styrkor och förmågan att se det goda tränger igenom hos oss, och på överraskande många sätt. Förra våren gjorde vi en styrkepjäs för vårfesten, och alla mina elever fick uppträda. Jag skrev ett manus, som vi sedan arbetade med eleverna för att anpassa till vår egen stil. Det var underbart att genom den processen se att eleverna har en ganska djup förståelse för styrkor, eftersom de kunde i manuset, i pjäsen, dess uttryck och framförande införa riktigt djup och äkta uppmärksamhet, ta fram utvecklingsidéer och framför allt föra in känslor. Genom pjäsen på vårfesten kunde vi så frön av samtal om styrkor till andra klasser och till vårdnadshavare i andra klasser; så bra att bära vidare.
Styrkor har också blivit verb i vårt klassrum. Eleverna läser av mina ansiktsuttryck med förvånansvärd noggrannhet, och de säger att de vet när de kommer att få ett stickprov, p.g.a mitt leende. En av mina elever sa till mig: "Satu, du måste hålla ut utan det där leendet så att vi inte vet när kommer att ha stickprov!". Så uthålligheten gav vika för uthållighet.
Jag vet att mina elever kommer att klara sig i världen nu när de har hittat sina styrkor, briljerar med dem och vi har haft många stunder av lysande flammor tillsammans tack vare styrkorna.
Jag önskar dig massor av fantastiska stunder av flammor samt spänningen att se det goda i dig själv också!
Satu Mälkiä, lärare i årskurs 3 vid Jalkaranta-skolan i Lahtis, Finland, See the Good! -ambassadör
